Från Akkas rygg II

Jag börjar bli riktigt trött. Jag undrar hur många av alla tyckare (bloggare, politiker, journalister, kommentatorer etc.) som verkligen satt sig in i vad kollektivavtalsdiskussionen handlar om för dem som står där med skakig hand och funderar innan de skriver på. Och ja, jag vet fördelarna både för arbetsgivare och arbetstagare med avtalen så det behöver inte upprepas.

Man får uppfattningen om att det handlar om girighet, jävligt envisa människor, pengar, frihetssträvande, “liberal strid”, antifackligt tyckande, politik etc.

När allt kommer om kring, tror jag, att för de flesta handlar det inte alls om sådant. Och då menar jag för dem som verkligen står där med ett avtals-”förslag” i handen.

- Undrar hur många av alla proffstyckare som suttit med att kollektivavtalsavtal i ena handen, och pannan i djupa veck i den andra? Hur många vet hur det känns att ha andra människors försörjning, i tillägg till sin egen familjs, i sina händer?

Man pantsätter inte allt man har, jobbar som ett svin dygnet runt, bara för att inte se sin egen familj och istället djävlas maximalt med sina anställda och ge dem svältlön.

För mig, och troligen många andra handlar det om hur man tillsammans med sina anställda, på ett positivt sätt kan utveckla verksamheten och trygga framtiden, för företaget, anställda, deras familjer och sin egen familj. Inte om så mycket annat.

Jag är trött på att se debatten som politisk. Jag är trött på att Littorin och Maud ser företagare som villiga leverantör av arbetstillfällen. Jag är trött på fackliga ledares syn på företagare som utsugare och onda. Jag är trött på högerbroilers syn på företagare som hjältar. Jag är trött på vänstertyckares överdriva önskan att hjälpa de som inte vill bli hjälpta. Jag är trött på VDar för arbetsgivarorganisationer som äter middagar med koncernchefer.

Jag är trött på onödiga hinder i företagande, det är illa nog med enorm konkurrens från stora aktörer, import från låglöneländer och allmänt stigande kostnader.

Istället för att göra frågan till en mediagrej eller dokusåpa med olika snyftinslag från olika håll, vill jag att det tas krafttag för att vända det till något nytt och bra. För alla.

Facket kanske kan vara mer villiga att se till de små företagens villkor i “förhandlingarna”. Fler företag kanske kan ge sina anställda villkor som de i kollektivavtalen. Arbetsgivarorganisationerna kanske kan se mer till de små företagens villkor i förhandlingarna med facket. Regeringen kanske kan bidra med klarare lagstiftning för att komma tillrätta med de värsta avarterna på arbetsmarknaden, på alla kanter.

Att styra och ställa med vissa huvuden gömda i sanden, vissa huvuden upplagda på offerbordet och andra på höga pidestaler duger inte längre.

Vem tar första steget?

Andra bloggar om: företagande, Facket, Kollektivavtal, avtalsrörelsen, avtal, arbetsrätt, LO, HRF, Handels, Sven-Otto Littorin, Littorin, Maud, Maud Olofsson, svenska modellen, konflikt, blockad, blockader.