Från Akkas rygg II

Man kan undra hur det kan bli så konstigt. I debatten om P1 upprepar jag inte kritiken mot omorganisationen (beskriven uttrycksfullt som att “leka affär”), det finns många som sagt det bra innan. Men jag kan inte låta bli att undra varför P1 är missnöjd med mig som lyssnare och kund, och tvärt måste ragga nya lyssnare. Med noll akademiska poäng i teoretisk marknadsföring, men en del praktisk, har jag lärt mig att man skall måna om de kunder man har, eftersom det är långt mycket billigare än att ersätta de man förlorar eller skaffa nya.

Kan det ha med den bristande (eller egentligen) obefintliga kopplingen mellan producent och konsument att göra? Jag säger inte att det är av naturen fel att SR i princip kan producera vad de vill utan direkt vara beroende på vad deras lyssnare tycker, men detta är väl ett exempel på vad som händer när ett statligt bolag producerar för den dumma massan utan att bry sig om vad de vill ha. I detta fallet är det statlig prat-radio, på andra platser har det handlat om statliga gummistövlar - en sort skall passa alla. Dock kan man konstatera att gummistövelfabrikerna som fanns bakom muren inte längre finns kvar, kunderna har valt bort de grå mot vad de vill ha.

Kanske kan man i framtiden även välja den prat-radio man vill höra, genom att rösta med öronen, om det tillkommer en konkurent till P1 - värt att funder på utan en massa kulturpolitisk träta.

Andra bloggar om: P1, radio, SR, sveriges radio, Leijonborg, media, public service.